Någonting jag aldrig har fått uppleva är att ha en killkompis som en bror. Att bara få ha en nära relation till en kille som vän och ingenting annat.

När jag var liten hade jag mest killkompisar och var oftast bara med killar men det var inte så att vi hade särskilt bra relation. När vi började i 6 och byte skola så tappade jag helt kontakten med alla mina killkompisar.. Visst vi kunde säga hej till varandra om vi stötte på varandra men inget mer. Det är ju när man börjar högstadiet man behöver killkompisar som mest tycker jag. Jag passade heller aldrig in i söderbymalm bland killarna, vilket relaterade till att jag valde att inte umgås med killar särskilt mycket. Träffade jag killar så var det av andra skäl, när jag typ var på g med någon. Det kan låta lite patetiskt men jag har haft jätte svårt att få killkompisar som bara vill vara vän med mig och inget mer. Antingen så börjar jag gilla personen eller så får han känslor för mig. Jag tycker att det är sjukt jobbigt

Sen jag började i tungelsta har det blivit mycket bättre, jag har fått massa nya vänner srådetkanske kommer snart :)